Ett höjt finger och lite fniss

Polisen finns numera på Facebook och ger allmänheten information om de senaste gripandena, varningar och gulliga historier om återfunna barn i folkvimmel. Ibland publiceras även små anekdoter om hur polisen överlistat brottslingar. Inläggen är humoristiska och brottslingarna förlöjligas inför läsaren, som naturligtvis inte förväntas kunna identifiera sig med dem. Vi som läser på polisens Facebook-sida är småbarnsföräldrar, pensionärer och anställda. Vi är lyckade och duktiga medborgare, till skillnad från patrasket som stjäl från oss, som gör våra gator osäkra. Detta är nog så problematiskt i sig, eftersom kriminalitet ofta är ett symptom på social utsatthet. Att brottsoffer känner hämndbegär och skadeglädje är en sak, men nu uttrycker också en statlig myndighet förnöjsamhet över att just dessa utsatta personer straffas.

Denna problematik blir desto snårigare när polisen rapporterar om narkotikarelaterad brottslighet. Ett tydligt exempel på detta ger Polisen i Lund som rapporterar här om stöld och narkotikabrott.

Perfect match!
En man sågs under eftermiddagen inne på en vårdcentral i stan. Hans ärende där tillhörde dock inte det normala. En låda bröts upp och diverse sjukvårdsartiklar försvann. Därefter behövde han uppsöka toalett. Och tänk, inte heller där gick hans ärende under epitetet "normalt". Där gjordes istället ett tappert försök att skjuta i sig en brun sörja med en spruta. Akten avbröts och mannen lämnade.
När ärendet gick ut på radion låg vi oförskämt bra till geografiskt. På plats inom en knapp minut sågs endast ryggtavlan på mannen och med raska steg hann vi ikapp honom.
På mannen hittades, bland annat, en speciell sax som vanligen inte återfinns i hemmets vrå. Om man inte på sin fritid brukar ägna sig åt att avlägsna stygn på huden satta av kompetent sjukvårdspersonal såklart.
Vi jämförde brytmärkena på lådan med saxen...och se där! Mannen fick följa med oss och är nu misstänkt för stöld och narkotikabrott med ett gott fortsatt utredningsläge! 

Polisen påminner uttryckligen läsaren att beteendet inte är "normalt", vilket ytterligare förstärker vi-och-dem-perspektivet. Tonen är lättsam och raljerande, vi inbjuds inte till medkänsla, tvärtom uppmuntras vi att avstå från den och istället se det "lustiga" i situationen. Men knarkaren är inte bara löjlig, han är också äcklig. Så äcklig att han vill injicera "brun sörja" i sin kropp. Ordvalet låter oss associera brukaren med dålig hygien, både fysisk och moralisk. Det återknyter också till uppdelning normal-onormal, för vad är det för sorts människa som skulle kunna göra något så knäppt som att blanda "brun sörja" med sitt eget blod? Texten har effektivt lyckats avhumanisera den som brukar droger till den grad att vi förväntas flina åt den personliga misär som troligtvis ligger bakom händelsen.

Därmed vill jag avsluta med några ord från lundapolisen "Mange":

Hur mixar Lundapolisen ett gott inlägg?

Vi fångar en händelse eller ett möte, tillsätter personliga tankar, massa bokstäver och en portion humor. Kryddar med lite fniss, verklighet och en nypa allvar. Ej att förglömma ett höjt pekfinger och några stänk uppmaningar. Därefter serveras ett skönt läsvärt alster!